Jag har hostat som om jag vore besatt av hin håle själv i ungefär en månad. Ännu mer till och med. Antingen är det bara en overkligt utdragen förkylning, eller så har jag drabbats av halscancer, halsklamydia, halsaids eller typ halsmjältbrand. Någonting är inte helt OK iaf, så jag borde verkligen ta mig till vårdcentralen.. imorgon helst.. nu är det synd att man måste vara där kl 9 och jar har typ alltid lektion mellan 8-10.. men får gå dit då och hoppas på det bästa. Hypokondriker som jag är så vet jag inte riktigt om jag vågar dock :P
Förutom hostan så har jag även redigt ont i huvudet ikväll. Ja, det är synd om mig. Det meddelandet kanske har nått fram vid detta laget.
egentligen har jag lite för ont i huvudet för att blogga, och vill nog egentligen bara lägga mig i sängen, äta ostmackor med marmelad och kolla på Dexter. Det lät bra. Det gör jag.
so long suckers
Monday, September 22, 2008
Friday, September 19, 2008
Salta pinnar
Det finns en fråga som jag finner tämligen intressant. Troligtvis intressantare än både frågan om globala uppvärmningen och frågan om livets mening. Frågan är: "finns det någon som älskar salta pinnar?". Vad jag menar är om det finns någon som verkligen kan sukta efter salta pinnar på samma sätt som man kan sukta efter exempelvis chips eller godis? Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot salta pinnar, men liksom.. det är salt...på en pinne. Pinnen är ju inte ens särskilt spännande, så det är väl egentligen bara saltet man vill åt. Varför inte bara ställa fram ett kar med grovsalt på bordet? Vad jag försöker säga är att många GILLAR salta pinnar, men ingen ÄLSKAR dem. Har du någonsin, eller vet du någon som någonsin har gått till affären, köpt ett paket salta pinnar, och sedan satt sig hemma i sin ensamhet för att äta dem? Näe, salta pinnar köps bara när man ska få gäster. Aldrig någonsin annars. Faschinerande, mycket faschinerande. Eller vad säger du Erik?
Thursday, September 18, 2008
Once again
Ja, ni vet vad man brukar säga: "230956 times is a charm". Så, jag tänkte att det var dags att börja med bloggandet igen.
So what's up in the ever-so-exciting life of Carl? Jag kan summera det på ett sätt som endast sanna South Park-fans kommer att finna underhållande.
"Carl was a regular 23-year old, who had everything going for him. Until one day when he started studying..(scraaaatch) law! He is soon to find out, that studying law is not as easy as it seems. A fLAWless comedy, that will take both high, and law! Rated PG-13"
Så, basically. Jag pluggar juridik i Uppsala. Måste säga att programmet verkar softare än jag trodde det skulle vara. Rätt spännande ändå! Dock kommer det bli fett hårt pluggande, och troligast många perioder med angst deluxe. Får se hur man fixar biffen.
Det är lustigt hur det alltid finns en viss typ av personer i klassrummen, var/vad man än pluggar. Bland dom mest kända typerna, återfinns sådana lirare som "uppreparen" och "tror-dom-kan"-personerna. Uppreparen ska alltid upprepa det läraren eller annan elev just har sagt, och tror på något oförklarligt sätt att ingen ska märka det och tro att det var hans/hennes egna tankar han/hon just levererade. Hur uppreparen kan tro detta, är en fråga som borde placeras någonstans mellan "meningen med livet?" och "vem älskar salta pinnar?" (en diskussion som jag på begäran av Erik Hillbom kommer att gå djupare in på senare). När uppreparen har gjort sin upprepning, infaller några sekunders tystad, varefter läraren säger någon som t.ex.: "ja...det är sant..." och fortsätter sedan med sitt.
Den andra kategorin är "tror-dom-kan"-personerna. Tror-dom-kan:arna ska alltid komma med instickare i diskussionen, som inte har någonting med ämnet att göra. De menar att det är viktigare att vara med i diskussionen än att faktiskt ha någonting vettigt argument att komma med. Dock vägrar dom erkänna att de har fel, vilket leder till onödigt långa diskussioner om saker som inte har någon relevans what-so-ever.
Såg förövrigt just den nya hulkenfilmen. Jag vet inte om det är åldern, lägre testosteronhalt eller bara min DAMP, men det är nåt med en arg grön gubbe som just doesn't give me the thrill som det skulle ha gjort när jag gick i sexan. Heck, när jag och mina vänner gick i sexan gav vi "Daylight" med Sylvester Stallone en femma i vår filmbetygsbok. Right up there med the Lost World och Dante's Peak. Känns som att tiden i mitt liv när jag börjar kräva mer än specialeffekter för att kunna finna en film underhållande har kommit. En ny början! Jag ser mig själv vara med i Miami Ink. "Yeah, I wanna make a tattoo of a Phoenix, cause, you know.. it symbolizes a new beginning." Herregud vad jag är less på de där Fenixfåglarna. Tror att tatuerararna är det också.
godnatt!
So what's up in the ever-so-exciting life of Carl? Jag kan summera det på ett sätt som endast sanna South Park-fans kommer att finna underhållande.
"Carl was a regular 23-year old, who had everything going for him. Until one day when he started studying..(scraaaatch) law! He is soon to find out, that studying law is not as easy as it seems. A fLAWless comedy, that will take both high, and law! Rated PG-13"
Så, basically. Jag pluggar juridik i Uppsala. Måste säga att programmet verkar softare än jag trodde det skulle vara. Rätt spännande ändå! Dock kommer det bli fett hårt pluggande, och troligast många perioder med angst deluxe. Får se hur man fixar biffen.
Det är lustigt hur det alltid finns en viss typ av personer i klassrummen, var/vad man än pluggar. Bland dom mest kända typerna, återfinns sådana lirare som "uppreparen" och "tror-dom-kan"-personerna. Uppreparen ska alltid upprepa det läraren eller annan elev just har sagt, och tror på något oförklarligt sätt att ingen ska märka det och tro att det var hans/hennes egna tankar han/hon just levererade. Hur uppreparen kan tro detta, är en fråga som borde placeras någonstans mellan "meningen med livet?" och "vem älskar salta pinnar?" (en diskussion som jag på begäran av Erik Hillbom kommer att gå djupare in på senare). När uppreparen har gjort sin upprepning, infaller några sekunders tystad, varefter läraren säger någon som t.ex.: "ja...det är sant..." och fortsätter sedan med sitt.
Den andra kategorin är "tror-dom-kan"-personerna. Tror-dom-kan:arna ska alltid komma med instickare i diskussionen, som inte har någonting med ämnet att göra. De menar att det är viktigare att vara med i diskussionen än att faktiskt ha någonting vettigt argument att komma med. Dock vägrar dom erkänna att de har fel, vilket leder till onödigt långa diskussioner om saker som inte har någon relevans what-so-ever.
Såg förövrigt just den nya hulkenfilmen. Jag vet inte om det är åldern, lägre testosteronhalt eller bara min DAMP, men det är nåt med en arg grön gubbe som just doesn't give me the thrill som det skulle ha gjort när jag gick i sexan. Heck, när jag och mina vänner gick i sexan gav vi "Daylight" med Sylvester Stallone en femma i vår filmbetygsbok. Right up there med the Lost World och Dante's Peak. Känns som att tiden i mitt liv när jag börjar kräva mer än specialeffekter för att kunna finna en film underhållande har kommit. En ny början! Jag ser mig själv vara med i Miami Ink. "Yeah, I wanna make a tattoo of a Phoenix, cause, you know.. it symbolizes a new beginning." Herregud vad jag är less på de där Fenixfåglarna. Tror att tatuerararna är det också.
godnatt!
Subscribe to:
Comments (Atom)
